Den här inlägget handlar om uppkomsten av Sustainaboule, vilka vi är, vad vi gör och vi vad vi tror på. Vår berättelse helt enkelt. Det kan bli ett supermegaingenorkarläsalångt-inlägg eller så blir det en serie i flera delar.
Jag som sitter med den digitala pennan i högsta hugg heter Leo Brood Björk och har nyligen blivit delägare i Jordklot AB, som snart öppnar restaurangen Sustainaboule tillsammans med vännerna och delägarna Ringo Nilsson och Hosam “Sammy” Adra. Var och en av oss kommer presenteras djupare framöver, nu är det story time. De tre vännerna Ringo, Sammy och Leo har bara känt varandra sedan vuxenben, och knappt ens så pass länge för att de ska acceptera vän-stämpeln som jag precis befläckade oss med. Åthutning kan vara att vänta för min del.
Den första kontakt oss tre emellan var när jag stötte på Ringo genom en datorskärm för ganska exakt två år sedan. Jag stötte alltså inte på Ringo i bemärkelsen potentiell kärlekspartner, det var inte Tinder eller Grindr, utan det var rent professionellt. Vid den tidpunkten jobbade jag som Pétanque Manager på Boulebar. Pétanque är alltså det franska namnet på sporten/idrotten/leken boule, och jag var i full sjok med att rekrytera bouleguider inför högsäsongen som närmade sig med storksteg. Ja, storksteg. Det hade kommit in en väldans massa ansökningar och jag hade utvecklat en relatativt stortartad förmåga att sålla ut guldkorn från brunkorn, och Ringos CV var definitivt mer guldigt och gulligt än brunigt och brunkigt. Själva CV:t i sig var inte fantastiskt men hans berättelse om hur han hjälpte en tant på mataffären att lyfta ner rätt flingpaket var ett uppskattat och humoristiskt inslag på de standardiserade frågorna i ansökningen. Detta i kombination med namnet Ringo och hans svartvitt foto och svallande hår som hade gjort Fabio grön av avund, så har nog aldrig en intervju varit så djupt inristad i sten.
Vi vrider bandet framåt några månader och Ringo är nu barchef på Boulebar i Rålambshovsparken, där jag också var temporärt stationerad över sommaren. Hans pondus och driftighet var något som jag hade märkt tidigt, men det var nytt att se hur han jobbade i baren. Så nogrann med alla råvaror, där inget gick till spillo. Citron- och apelsinskal, gurkkanter, myntastammar och allt annat, som annars brukar hamna i papperskorgen, vårdade Ringo som en nybliven moder vårdar sitt nyfödda barn. Han tillverkade nya produkter av resterna, såsom sirap, sockerlag och gud vet vad, som senare blev en del i balanserade dryckeskreationer. Det var så naturligt och självklart och jag var fascinerad. Vi bondade över vårt dysfunktionella livsmedelssystemet, det ökande gapet till matproduktion, monokultur, bekämpningsmedel, konstgödsel och svinn, för att nämna några grejer. Våra vägar skiljdes åt efter ett tag när jag återgick till min vanliga enhet och Ringo kort därpå slutade för att studera trädgårdsskötsel.
Vi vrider bandet framåt ytterligare, nu ca 1,5 år fram i tiden. Jag hade nyligen sagt upp mig från Boulebar av diverse anledningar. Bland annat för en vinter i sydostasien i samband med att jag skulle coacha juniorlandslaget under boule-VM i Bangkok. Under resan började jag utforska möjligheter att arbeta med hållbarhet, min verkliga passion. Framåt slutet av resan fick jag ett samtal från Ringo. Han var nybliven pappa och föräldraledig efter att ha jobbat på Plåtparken, en pop-up containerpark med restaurang, bar och nattklubb i Kista. Samarbetet mellan hyresvärden och Plåtparken hade upphört, och det fanns en möjlighet för Ringo att ta över driften. Tajmingen var fantastisk och satan vad jag gick igång på tanken av ett projekt ihop med Ringo. Det blev en intensiv period med många långa dagar på Fern & Fika, ett mysigt café på Söder med växtbaserad och glutenfri mat, där vi knåpade ihop en affärsplan för en hållbar och cirkulär restaurang. Under den här perioden lärde vi känna Sammy som arbetade på cafét. Sammy är från Australien och hade startat en växtbaserad restaurang precis innan covid innan han flyttade till Sverige med sin fru och deras två barn. Sammy är utbildad kock, designer och har arbetat med marknadsföring. Det var i princip love at first sight, och för verksamhetens skull så var det en match made in heaven.
Plåtparkens koncept var typ ungdomsgård fast för vuxna. Det fanns pingisbord, dart, arkadspel och boulebanor. Boule är världens coolaste sport. Sport säger jag nu. Spel enligt många, idrott enligt vissa, lek enligt andra. Som f.d. landslagsspelare, förbundskapten, SM-mästare och över 30 års erfarenhet i sportidrottspelsleken, så var det en nobrainer, ja helt klart en ingenhjärna att kombinera vårt restaurangkoncept med en rolig, social och inkluderande aktivitet.
Hela vårt restaurangkoncept bygger på hållbarhet. Vi tror på att restaurangbranschen och människor kan och vill vara hållbara, på riktigt. Hos oss gör vi kreativa, näringsrika och goda rätter där varje tugga ska vara en insats för jorden! Vår vision är en svinnfri och klimatpositiv restaurangbransch och det börjar med vår mission om att bli Sveriges mest hållbara och första zero waste restaurang. Samtliga oss tre är sådär löjligt roade av ordvitsar som bara en pappa kan vara. Töntiga, som min syster skulle säga. Kul, tycker vi. När jag kom på sloganen: “It’s sustainaboule!” fnissande jag för mig själv i flera minuter. Det slutade i en namnändring. Om allt går som det ska nu, peppar peppar touch recycled wood, så kommer vår bebis och lifestyle-business slå upp dörrarna för allmänhet om cirkus tre veckor. Må det bli den katalysator som världen (åh nej, inget storhetsvansinne här inte) behöver för att ställa om till en hållbar livsmedelsindustri och restaurangbransch. Som så innerligt behövs. Må detta vara början på ett äventyr. På lång vänskap, en väg fylld av misslyckande, misstag, lärdom, glädje och nyfikenhet. Jag känner sån otrolig tacksamhet för att få göra den här resan tillsammans med Ringo och Sammy. Jag hoppas att du som orkat dig hela vägen till detta stycke vill vara med och växa med oss! Vi ses på Sustainaboule i Kista eller på våra sociala medier. Tooodaloo.
– Leo
Leo
English 
Swedish